Jag deltar inte i Pride (här får jag höjd puls).

Jag är homosexuell (här blir jag lätt illamående). Bara att skriva det får mig att känna obehag. Inte för att det är hemligt, jag är lika öppen med det som en heterosexuell person är öppen med sin sexualitet, utan för att det skapar reaktioner. Mestadels stöttande och bra faktiskt! Men jag får bemöta diverse orimliga reaktioner varje gång jag på något sätt nämner min läggning. Det kan vara reaktioner som ”men Gud vad roligt!”, ”jag har alltid velat ha en gay vän” och ”du ska veta att jag tycker det är ok” (här får jag dåligt samvete). Sen finns det så klart puckon som grimaserar eller säger något taskigt men de kunde jag inte bry mig mindre om.
Jag uppskattar verkligen supporten från varenda kotte som vill peppa med stöttande kommentarer. Men även de stöttande kommentarerna är sjukt jobbiga att bemöta, och de är betydligt fler än de kränkande kommentarerna och blickarna. Jag menar, hur bemöter man någon som säger ”det är ok att du är du”? (här får jag ännu mer dåligt samvete)

Jag deltar inte i Pride. Jag har bestämt att det är min lediga dag från fighten. Jag är för mig själv, och spenderar kvällen med min pojkvän (här får jag en klump i halsen). Jag tänker inte träffa någon annan den dagen. Jag bemöter problemet varje dag hela året och därför förtjänar jag lite ledigt från det. Under Pride lämnar jag över till alla människor som inte behöver ta fighten varje dag och låter dessa superhjältar stå upp för mig. Tack som fan för det ni gör! (här blir jag ledsen)

Jag deltar inte i Pride och för det blir jag ifrågasatt. ”Vi gör det ju för din skull!”. Tack. Verkligen. Men ge mig inte dåligt samvete för något jag gör 364 dagar om året fler än du (här får jag dåligt samvete igen).
Jag älskar hela Pride-rörelsen. Den är skitviktig! Men glädjen och kärleken som förknippas med Pride är ingenting jag upplever i min dagliga kamp emot problemet. Jag har deltagit i Pride tidigare men kunde inte njuta av det. Så fort jag fick chansen att köra bilen som drog ekipaget så tog jag den för att slippa gå i paraden och låssas vara glad och ha kul (här skäms jag). För mig är kampen inte rolig. Den är inte fylld av kärlek. Den är bara a pain in the ass som får mig att släppa min pojkväns hand på stan när vi möter någon som tittar snett på oss (här får jag höjd puls igen). Vi har seriöst haft typ 10 samtal med varandra, om att ”det är inget personligt när jag släpper, det är bara för vår säkerhets skull”. Vissa kallar det sjukt, jag kallar det vardag.

Jag deltar inte i Pride för det är inte min kamp. Det är samhällets kamp (här känner jag mig stolt). Det är en kamp för alla er som aldrig behöver bemöta skiten. Utan er blir det ingen förändring, hur mycket jag än står ut med kampen de andra 364 dagarna. Utan den här dagen blir det ingen förändring. En enda dag som är viktigare än alla andra dagar. Så. Ut i paraden, ta fighten, var förbannade och bemöt skiten! Tack för att ni finns <3

Lars-Erik Lönnqvist

%d bloggare gillar detta: